Februari
Nu går det mycket bättre med hundarna på promenaderna. Asta har slutat bita Ines så mycket i benen, utan nu blir det mycket jaga-lekar på bådas initiativ. Jätteskönt tycker jag att slippa avbryta leken hela tiden! Inne har det inte blivit så mycket tuggande heller, kanske mycket beroende på taktiken att lägga fram oviktiga reklamblad för att lura Asta att kalasa på det istället för alla viktiga grejer när vi är borta. Fjärrkontrollen är dock ett minne blott sedan förra veckan, men vi införskaffade en ny unviversalkontroll från Claes Ohlsson för 99 kr som fungerar fint, så inte någon större skada skedd ändå.
Idag var det superfint väder. Soligt och väldigt kallt. Jag hade ingen skola idag så jag bestämde mig för att ta varsin lång ensampromenad med båda hundarna och passa på att träna lite samtidigt. Har inte haft tid med så mycket separata promenader den senaste tiden. Hundarna verkade tycka att det var jättekul att få en långprommis ensam med matte för en gångs skull. Jag tränade på visselsignaler med båda hundarna. Bara inkallning för Asta och röstkommando för stanna. Med Ines blev det både inkallning och stopp med visselpipan, fungerade superbra! Bollen var med som belöning, och även Asta har börjat uppskatta den mer nu vilket jag tycker är jättebra för variationen. Koppelträning blev det också för Asta, vilket är mer än välbehövligt eftersom hon drar enormt mycket. Det gick ganska bra i slutet då hon stannade till varje gång hon gick så att kopplet stramade eftersom hon började förstå att om hon drar får hon inte gå framåt. Måste börja träna mer på detta snart, det är ju bara det där med tiden!
En intressant iakttagelse jag gjorde idag var att Asta var helt knäpptyst när jag kom in genom entrén med Ines och även när jag låste upp dörren. Detta är något som i stort sett aldrig händer annars! Asta har nämligen (som alla som brukar hälsa på här vet) ovanan att skälla när någon går i porten eller närmar sig vår dörr. Men nu var hon alltså helt tyst och satt snällt och väntade när vi kom in i lägenheten! Jag undrar om det har att göra med att hon måste "varna" oss eller Ines om att någon närmar sig när vi eller Ines är hemma, men när hon är själv har hon ingen att varna åt. Jag vet inte, men det är en teori i alla fall.
För övrigt är jag och Ines anmälda till inte mindre än tre kurser i vår/sommar! Sökkurs som kommer pågå hela våren, en helgkurs i tävlingslydnad samt en jaktkurs i Kiruna. Det ska bli väldigt roligt! Då kanske ni tänker att fördelningen mellan hundarna är lite orättvis här? Ja, så är det. Men jag ska i vår fokusera på viltspåret med Asta och börja träna in jakten på egen hand, och senare gå jaktkurs med henne också. Eventuellt kommer jag också anmäla henne till allmänlydnad nu under våren. Men det känns som att det är mycket som vi kan jobba med på egen hand! Dessutom kommer jag nog fokusera på Asta på Björkstadens och SSRK:s träningar under veckorna. Men..en riktig träningsvår kommer det bli i alla fall och det ska bli såå roligt!
Några kort från vår dag på Bräntberget för två veckor sedan kommer här:
Försökte få Asta att springa bredvid madrassen... Lättare sagt än gjort!
Massa bus blev det!
Asta är fin bakom mattes ben
Ett snömonster!
På torsdag morgon åker vi upp till Kiruna för att hälsa på familj och vänner. Längtar dit även fast de har lovat ca 30 minusgrader hela helgen! Det ska blir väldigt skönt att komma hem en sväng!
Vårväder och träning
Helgen som var visade sig bli mycket trevlig. De utlovade minus fyra grader och sol visade sig stämma ganska bra för lördagen vilket betydde att dagen i Bräntberget blev riktigt lyckad. Ines och Asta var så klart med. De tyckte det var roligt att springa bredvid när jag susade fram i backen. Eller hastigheten räcker nog inte för att säga susa, men jag åkte i alla fall! Söndagen bjöd på underbart väder, som jag skulle kalla vårväder, men jag har hört av andra personer här att det visst kallas för vinter. Jag och hundarna promenerade och picknickade vid Nydalasjön tillsammans med två av Bonthronssyskonen. Jag lägger ut bilder från helgen när jag har lagt in dem i datorn.
Igår var jag till Björkstadens Hundklubbs träning med Asta. Det är jättebra med dessa träningar eftersom det är så många hundar där vilket innebär jättebra socialiseringsträning för den lilla damen. Vi började som vanligt med kontaktövningar. Till en början var Asta lite nyfiken på de andra hundarna, men efter bara nån minut var hon helt uppslukad av matte! Vi tränade även hundmöten och inkallningar. Hundmötena gick jättefint, det fanns i och för sig tappade godisar på marken som var intressantare än matte, men de andra hundarna brydde hon sig inte alls om. I slutet tränade vi inkallning. Själva inkallningarna fungerade bra, men jag inser att vi måste träna mer på delen "sitt - stanna kvar" eftersom hon kom efter mig några gånger när jag gick iväg. Så i slutet gjorde jag bara några korta inkallningar så att hon skulle lyckas. Efter träningen fick hon leka med sin kompis Aska som är en svart liten labrador på 11 månader. De har superroligt ihop! Det enda som är klurigt är inkallningarna, båda kommer till mig när jag ropar "Asta" och båda kommer till Maria när hon ropar "Aska"...
Idag hade jag lovat Ines att vi skulle träna apportering. Jag var trött och började fundera på om vi verkligen skulle gå ut och göra det... Men har man lovat så har man! Sagt och gjort, vi gick ut och tränade på en perfekt plats jag hittade alldeles runt knuten. En traktor har gjort en gigantisk snöhög på en stor gräsmatta här utanför med en jättebra träningsyta framför och dessutom en smal väg dit som är jättebra för att träna "ut" på. Jag hade bestämt mig för att träna på visselsignaler eftersom vi inte använt pipan på flera månader. Jag upptäckte att stoppsignalen satt mycket bättre än jag trodde! Jag kunde kalla in henne (med "hit"), blåsa stoppsignal och sedan dirigera till höger eller vänster ut i djupsnön där jag placerat dummies. Riktigt roligt! Ikallningssignalen med pipan fungerade dock inte lika bra vilket säkert beror på att jag fokuserade mycket på stoppet i höstas. Hon blir osäker på vad hon ska göra när jag blåser två gånger så jag får börja nöta in det igen genom att ta med pipan på promenaderna och blåsa när hon är på väg in mot mig. Dirigeringsövningarna gick väldigt bra, men hon har lite svårt att förstå "ut" i detta sammanhang, hon ville gärna springa till höger eller vänster istället. Men efter lite minskat avstånd mellan mig och Ines lyckades vi även med detta. En sökövning gjorde vi också då jag gömde dummiesarna i den enorma snöhögen som mest bestod av stora klimpar som jag kunde gömma dem bakom. Sök är en av Ines favoritövningar men idag hade hon lite svårt att förstå att det fanns fler dummies utlagda efter att hon kommit tillbaka med den första, så det krävdes lite uppmuntran från min sida för att hon skulle springa ut, men när hon väl gjorde det var det i raketfart!
Idag gick jag, Ines och Asta med Maria och Aska igen. De yngre hundarna hade hur kul som helst och Ines ville vara med men hon hade lite svårt att komma in i den vilda leken! Men lite fick hon vara med i alla fall. Hon tycker nog ändå att det är rätt skönt att inte vara Astas enda lekföremål...
Förövrigt har vi haft rekryteringsrollspel i skolan idag som var hur roligt som helst. Vi hade intervjuer med varandra och agerade arbetssökande och arbetsgivare/rekryterare. Det blev ganska realistiskt vilket gjorde det hela väldigt lärorikt. Jag är mer peppad än någonsin på att bli klar med skolan och börja jobba!
Tuggelitugg
Anti-tuggtips mottages tacksamt!
Nu ska jag och hundarna gå och och promenera med en tjej och hennes Tervueren, det ska bli roligt. Förra gången fick bara Ines vara med och träffa honom, men nu ska Asta också få följa med, det tycker hon säkert blir roligt! Nästan lika roligt som att tugga på soffan...
Tonårsmamma
Min kära lilla valp har blivit stor. Eller egentligen har hon inte blivit det, men hon tror det själv. Förvisso är hon nästan lika hög som Ines, så visst har hon vuxit alltid. Men stor, dit är det definitivt långt kvar till!
Under den senaste tiden har Asta fått allt bättre självförtroende och glömt bort mer och mer av det hon tidigare lärt sig. Att matte ropar passerar numera bara som ett litet surr förbi den lilla damens öron. Man kan ju göra såå mycket annat som är sååå mycket roligare verkar det som att hon tänker. Hon är inte helt hopplös när det gäller att komma när man ropar, men hörseln har försämrats avsevärt under de senaste veckorna. Vi var och tränade på SSRK's träning på Forslundagymnasiet i söndags. Det jag fick träna med Asta då var ögonkontakt, vilket säger en hel del om henne just nu, eftersom ögonkontakten har varit klockren hela tiden ända från 8 veckor fram tills för någon vecka sen.
Ines och Asta kom ju hur bra överrens som helst förut. Nu har dock lillfröken fått så bra självförtroende och så mycket energi att Ines tycker att hon är fruktansvärt jobbig emellanåt. När vi är ute och promenerar har det under de senaste veckorna inte varit så mycket vanlig lek från Astas sida, utan mest attack, vilket betyder att hon biter Ines i benen och ryggen så att hon blir fälld hela tiden. Men den senaste veckan har detta blivit lite bättre och de har börjat leka jaga-lekar också, vilket Ines tycker är jätteroligt! Ofta brukar jag också ha Asta i koppel och Ines får springa lös så att hon får en paus från vildingen ibland.
Att komma hem om vi varit borta någon timme är numera fyllt med oro för vad som ska vara förstört, eftersom Asta nu har "tugga sönder saker" överst på sin lista över roliga saker att göra. Idag hade hon tuggat sönder posten, men det gör hon nästan varje dag - trots att vi har en korg som tar emot den när den ramlar ner genom brevinkastet. Idag hade unga fröken dock inte nöjt sig med posten, utan nu var även ett av facken i bokhyllan länsad och därmed också tre av mina skolböcker söndertuggade och dessutom den nya boken om personsök som jag just fått hem och inte hunnit läsa. Till saken hör att jag lämnade hundarna med varsitt ben i morse just för att Asta skulle få utlopp för sitt tuggbehov utan att gå bärsärkargång i lägenheten. Vad gör man när man kommer hem och ser det här då? Jo, biter ihop och sopar upp bitarna och går ut med hundarna sedan. Svartingen fick dock en ganska sval hälsningsprocedur jämfört med vanligtvis...
Jag försöker komma ihåg hur Ines var i samma ålder, och visst tuggade hon också sönder saker. Men det är svårt att komma ihåg eftersom hon är en sådan ängel till hund nu... :)
Hon är alltså i en lite mindre underbar period just nu lilla Asta. Fast samtidigt är hon ju helt fantastisk på sitt sätt! Världens gosigaste har hon blivit, hon är väldigt kontaktsökande inomhus och är numera jättelätt vid vardagspyssel som kloklippning och örontvätt. Hon har också anammat Ines mysiga väckningsprocedur på morgnarna, fast hon är något mer intensiv! :)
Ines då? Ja, hon är som jag skrev en riktig ängel för tillfället. Jättepeppad på träning, lyssnar superbra på matte, håller koll på mig hela tiden när vi är ute osv. Jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst som hon är duktig på, men det blir så skrytsamt, så jag nöjer mig så här! En sak till bara; att komma i utgångsposition på vänster sida börjar sitta riktigt bra nu med hjälp av klossträningen och hon har verkligen börjat förstå det där med "bakdelsvändningen" när hon kommer in mot sidan -riktigt roligt!
Som sagt, min valp håller på att förvandlas till tonåring. Men jag vet ju att det blir bättre. Ines var på många sätt mycket värre än Asta när hon var i samma ålder och ända upp till 1,5 år. Det är egenligen det senaste året, sen hon fyllde två, som hon har mognat ordentligt. Jag kommer att ligga lågt med Astas träning under en period nu, och bara fokusera på det som jag tycker är viktigast - kontakt och inkallning. Vi kör igång igen om några veckor när hon har fått mera ordning i huvudet!
Förresten, det verkar aldrig sluta snöa här! Det är helt otroligt hur mycket snö det kan komma. Och de senaste veckorna har det både varit iskallt och snöat samtidigt, vilket inte hör till vanligheterna. På lördag ska vi till Bräntberget och åka pulka, då skulle det tydligen vara -4 grader och sol. Jippie!
