Ellen, Ines & Asta

Riktigt så här illa är det inte...


Efter en tids intensivare koppelträning för mig och Asta kan jag nu säga att jag börjar se resultat!
Så jag tänkte ge en liten beskrivning över hur och vad vi tränar.

Jo, jag har egentligen ett enda kriterie som Asta ska uppfylla under promenaderna och det är att inte dra. Så fort kopplet sträcks stannar jag tills hon slakar på kopplet igen - då går vi framåt. Inga krav på att gå vid sidan, eller att bara gå på höger/vänster sida eller att inte nosa. Allt är tillåtet, utom just att dra. Det betyder att det enda sättet Asta kan ta sig fram till den spännande kissfläcken är just genom att gå med slakt koppel. Tror att denna metod är den bästa för att få ett stabilt resultat. Tidigare har hon ju ofta kunnat belöna sig själv genom att lyckas dra fram till kissfläckar och annat. Nu är det enda sättet att komma fram till belöningen (kissfläcken) att inte göra det hon egentligen vill, dvs. springa i riktning mot det spännande stället. Går hon med slakt koppel får hon gå fram och nosa, men om hon drar får hon det inte för då står jag helt enkelt kvar på stället. Det kräver en del tankeverksamhet av lilltjejen, men jag tycker att hon är otroligt duktig! Det är så roligt att se hur hon korrigerar sig själv när hon känner att kopplet stramas åt.

Igår gick jag en 45-minuters koppelpromenad med båda hundarna vilket jag inte gjort på väldigt länge. Det gick hur bra som helst, inte konfliktfyllt alls utan bara trevligt. Känns så skönt att se resultat och veta att vi är på rätt väg!

Så var ett år till ända. 2010 har gått i raketfart, men när jag tänker tillbaka har vi ändå hunnit med att göra massor!

Mina mål med Ines för 2010 var att komma ut på tävlingsplanen i lydnaden. Det kan man säga att vi lyckades med. Hela sju stycken lydnadstävlingar har vi hunnit med. Så tävlingsvanan är numera mycket större än vid årets början! Skam den som ger sig, de tre sista tävlingarna blev tre raka förstapris och därmed var vårt LP i hamn. Ett annat mål var att lyckas ta det norska viltspårschampionatet, vilket vi också klarade galant!

Målen med Asta var att ta det svenska viltspårschampionatet. Det lyckades vi fint med! Godkänd i anlagsklassen och tre raka ettor så var det fixat. Men mest stolt är jag ändå över att lilltjejen spårade sig till ett förstapris även i Norge. Så nu är det bara att invänta tvåårsdagen och försöka fixa utställningsmeriterna så är norska championatet också fixat! På vardagsplanet var nog målet att kunna gå fint i koppel. Detta mål har vi inte uppnått riktigt ännu, men jobbar nu stenhårt på det!

Målen för 2011 då?

De viktigaste målen:
Jag ska kunna gå ut med båda hundarna tillsammans och även Asta ska klara av att gå fint utan att dra.
Jag ska känna mig trygg med mina hundar vid hundmöten. Inget dragande (Asta) eller utfallsbeteende (Ines).

Det här dragproblemet har verkligen blivit till just det - ett problem. När vi kom tillbaka till Umeå efter julen skulle jag gå ut med båda hundarna på en koppelpromenad. Kom knappt ut genom dörren innan jag insåg att "det går inte". Så lösningen fick bli att gå en och en. Inser att jag inte har lagt tillräcklig tid på Astas dragbeteende. Så nu är det dags att träna på att gå i koppel. Minst fem ensampromenader/vecka ska jag gå med Asta. Skulle vilja gå varje dag, men inser att fem dagar är mer rimligt som mål. Har gått tre dagar i rad och tränat nu, och det känns redan bättre, så jag är försiktigt optimistisk!

Det värsta är att Astas extrema dragande gör att jag måste hålla korta koppel och "spjärna emot" för att överhuvudtaget orka hålla i och alltså inte tappa hundarna. Detta i sin tur leder till att varje koppelpromenad, och särskilt hundmöte, blir till en konflikt. Det utlöser sedan ett beteende som jag inte trodde fanns hos Ines, då hon har börjat med utfall mot andra hundar. Är själv helt övertygad om att det beror på den jobbiga situationen som uppstår; Asta drar i kopplet --> jag blir frustrerad --> promenaden blir till konflikt --> när en hund kommer vet jag inte om jag orkar hålla i dem=ångest --> Ines känner av den konstiga spända situationen och reagerar mot den andra hunden.

Är nu inte helt säker på att mitt resonemang är riktigt, men så känns det i alla fall som att situtionen ser ut. Ines har aldrig tidigare haft svårt för hundmöten och jag har alltid kännt mig trygg med att möta hundar förut. Nu är jag "hon som tar omvägar" och "hon som ingen vill möta". Men det ska bli ändring på det nu!

SÅ. Det var vardagsmålen. Men självklart har jag även tävlings/träningsmässiga mål för året. Här kommer de:

Ines: 
Starta i och ta förstapris i lydnadsklass 2
Förstapris på finskt viltspårsprov = FI VCh och NORD VCh
Fortsätta träna sök och förhoppningsvis starta i apellklass.

Asta:
Förstapris i lydnadsklass 1
Klara av utställningsmeriterna för NO VCh
Förstapris på finskt viltspårsprov = FI VCh och (kanske) NORD VCh
Starta jaktträning

Hoppas på att kunna uppnå åtminstone de flesta av dessa mål och hoppas också att året blir fyllt av bus och umgänge med trevliga hund- och människokompisar, skidåkning, bad och galna upptåg!